Träffade och fikade med Monica på Karlaplan. Det var hon som hämtade mig från Colombia 1979. Då var jag var 13 månader. Hon mötte upp mina föreldrar på Arlanda i V.I.P rummet. 

Var spänd inför möttet... men när jag såg henne gå förbi fönstret fast jag bara såg ryggen och hennes hår , visste jag att det var hon på en gång!

ÅHH detta är så stort, tror inte ni kan föreställa er. Vi var lika ivriga båda två , kanske mest jag ändå. Vi började prata på en gång och jag bärettade om hela mitt sökande efter min familj, hur allt hade varit i Colombia under mina 3 veckor där. Visade även bilder på min familj, 

 - Ni skulle kunna vara tvillingsystrar. 

Sa hon när hon såg min systers bild.. Åhh det är så underbart att höra. Äntligen är jag lik någon. Mina barn är ju självklart lika mig Men detta var en så anurlunnda känsla i kroppen. Jag och mitt utseende tillhörde en grupp.. och den gruppen är min familj... min syster, min bror, och min mama Lucia. 

Vi pratade lite om adoption nu och då. Hon jobbade ju på 70 talet med adoption. Samt hjälpte familjer inom Adoptions Centrum. 

Hon hjälpte mina föreldrar att hitta mig. Är så glad att få träffa henne och prata om allt som hade med adoption att göra. 

Glad och lycklig åkte jag hem med tåget , hade ett stort leende på läpparna!

Bilden är tagen i Stockholm 1982.

Kram Mariana

 - Känner du dig svensk ?

 - Känner du dig inte svensk?

- Hur känner man sig svensk? Jag vet inte hur man känner när man känner sig svensk. Snälla berätta  för mig!?

 - Men i din magkänsla?

- I min magkänsla känner jag att jag inte kan svara på din fråga.

- Jag ser dig som svensk

- Hoppas du ej tog illa vi dig, jag menar ju så klart inte dig när jag sa svartskalle. 

 - Vart kommer du i från ? 

 - Ja ha du är adopterad, har du inte tänk på att söka efter din riktiga familj?

- Min riktiga familj? hur menar du ?

- ja men du ..vet hur jag menar ..... 

- Hmm näää faktisgt inte.... 

Man kan här hålla på länge  med att ge exempel på man fått dessa meningar inristade i huvudet. Ofta när jag pratat med andra som har samma bakrund som mig, skrattar vi och ofta kommer Vi Igång med någonslags skrattanfall. Hur dumma frågor är det igentligen ok att fråga. Tänker man skall ej behöva känna sig tvingad att svara på privata frågor. Det gäller alla. 

- oj , ja ha du vill inte prata om det.. förlåt förstår att det är känsligt för dig.

Vad skall man säga?! 

-  Nej ,det är ingen känslig fråga för mig. Jag pratar gärna om det men. Men inte med personer jag ej känner så väl.

Hej

får jag fråga dig?! 

- vart kommer du i från? 

- vart kommer dina föreldrar i från?

- och dina föreldrar vad gjorde dem innan du föddes?

- oj... hur känns det?  Att komma från Norrland? eller ha sin släkt så långt bort?

- Är du ofta på besök hos dina släktingar, ELLER ÄR DET EN KÄNSLIG FRÅGA. 

- Vad tjänar du i månaden.

 och till sist.. kan du inte ge mig din kod till ditt VISA. 

Med detta inlägg vill jag illustrera att det är inte så ofta det behöver vara själva frågan som kan vara jobbig att få.

Utan att det är så otroligt privata saker. Att det går så långt att den frågande inte tänker och respekterar mig. 

Tycker att om jag skulle vilja fråga några privata saker till någon att jag faktisgt får tänka vett o ettiket. Självklart kan man i bland vara otroligt klumpig , men att vuxna människor kan va så oerfarna och hänslyslösa i bland.

Att vara nyfiken eller intresserad är två stora olika saker för mig. Så Som att vara privat och personlig är två stora enskillda saker med. I dessa situationer försöker jag skillja dem åt. Vi som får dessa frågor avgör hur mycket vi vill svara. Skulle bara önska att jag kunde sprida detta vidare till den yngre generationen addopterade. 

Tror vi alla är med på , eller ja dem flesta att om man frågar om någons bakrund eller familje frågor är det ju privata frågor. 

Hur tycker ni?!

kram!

En dag när jag i sommras var hos min mama Lucia. Fick jag en tanke. Hur skulle det kännas om JAG gick ut och satte mig vid yterdörren och tittade på bilarna och människorna som gick förbI. Hur skulle det kännas?

Gick ut och satte mig. Lutade mig mot husväggen, Här bara satt jag som vem som helst. Utanför min mammas hus. Som vilken dotter, syster, svägerska, moster, gudmor, kusin som helst i Curiti. Mycket kändes så nartuligt och lätt. Tankar flög i mitt huvud som, undrar om jag hade suttit här om mitt liv varit annurlunda? Min mamma och pappa har ägt detta hus i ca 20 år. Så visst hade jag säkert bott här. Är ju en drömmare i mig själv. Både när jag sover och när jag är vaken. 

EN STARK KÄNSLA  var det absolut. Tror jag blev ca 20 år yngre för en sekund. Drömmde mig bort... eller hur säger man? Jag levde i min dröm jag hade haft länge. Nu var det verklighet. Det här är en bit av mig. Detta tillhör mig, här kommer jag i från. 

EN STARK KÄNSLA  som inte går att beskriva, men tror att ni som läser detta... om ni blundar för en sekund andas djupt och ler. 

Så ser ni mig där...     

Är du intresserad av att se mer Colombiansk hantvärk. Får du gärna kontakta mig.

 Mitt anländande till Curiti va oförglömmligt. Min syster , mamma och en del av släktern bor där. När jag kom till Colombia så bode vi hos min svågers familj några dagar. Men dag 4 körde vi emot Curiti! Vi hade kört ca 6 timmar från Bogota. Det hade hunnit blivit mörkt. Det va riktigt häftigt att känna hur klimatet ändras bara på några timmar. I Bogota är det ju som det här på höstern när det ännu ligger lite värme kvar i luftern. I Curiti är det varmt. Nästan lite kvaft. 

Var trött men förväntlingsfull.. mama Ana Lucia väntade på mig. Det här var ju den stunden jag hade väntat på så länge. Drömmt om på olika sätt i genom hela min barndom. Skulle jag springa till henne när jag såg henne? Skulle hon springa till mig? Hur skulle hon dofta? Skulle jag känna att detta var min mamma? eller kanske bara en främling som stod där.

Min bror stannade vid vad jag då uppfattade som en bensinstation. Plötsligt såg jag fyvärkerier och massa människor dansa i Colombianska fotbollströjor. till musik   - Har dem fest?  frågade jag min bror. 

Han log med sitt underbara varma leende och sa - Det är till dig! ! Blev helt totalt chockad. Blir tårögd och rörd när jag tänker på det. Det va så fint! Dem va kanske 30 personer. Som jublade när jag gick ur bilen. Min syster omfamnade mig och försökte pressentera mig för dem flesta, men jag var i lyckotrans.... 

Dom hade dekorerat en buss med Svenska och Colombianska färgerna. Bussen va full med människor om sjöng och jublade MARIANITA MARIANITA MARIANIT. 

Framför bussen satt det 4 killar i Colombianska fotbollströjor och spelade Cumbia på ett bildflack. 

Bussen åkte igenom staden. Jag var lycklig. I detta ögonblick försvann en del av mig... Och här föddes en del av mig. 

Alla jublade när jag blev omfamnad av min mama på trappan till min systers hus. 

Allt jag drömt om gick upp i rök....  nu var det ingen dröm längre detta va verklighet. Min verklighet, mitt liv. Jag va hos min mama i mitt hemland. Dom hade bakat tårtor, i svenska och colombianska flaggan. Dekorerat hela min systers hus. Vad dem hade planerat allt- för mig.Nu började en del av mitt nya liv.... Är lyckligaste i världen.   

Jag blev adopterad till Sverige 1979 nästan ett år efter jag föddes . San Gil, Santander i Colombia.

Har två bröder och två systrar. Jag är nummer fyra av oss fem syskon. Min lillasyster och jag har samma mamma och pappa. 

Den 25 mars landade jag på Arlanda med Monika där mina föräldrar väntade på mig 

Växte upp i Stockholm. Har alltid vetat att jag är adopterad. Där jag växte upp. Kan beskriva det som en idyliskt Villa område. Massor med barnfamiljer, och vi firade nyår, middsommar hade utflykter samt annat roligt tillsammans. Man var aldrig ensam... kännde mig aldrig ensam. Kände mig som alla andra. 

När jag var 6 års rycktes min pappa från oss. Cancer. Ordet ger mig gåshud, rysningar... blir skör. Vill skrika slå på något. Skylla på någon. Mitt hjärta är än i dag krossat och kommer alltid vara det. Pappa du fattas mig. 

Jag började skolan och mina pappa hade dött, jag var adopterad och ensambarn. 

Det var tufft. 

Jag har en del av min pappa Hans. Hans musiköra, hans korografiska öga. Han finns i mig. Så Som mina andra föräldrar oxå finns i mig. KLART. Jag är ju deras dotter.    

Det var tufft att börja skolan och ha två stora saker att skriva om, då vi skulle skriva om oss och våran familj. När jag började första klass  var jag den ända som jag kommer i håg i dag som var mörkare. Jag var inte som andra. Det va sånt jag orade mig för när jag var 6 år. Så för varge lärare upp till ca klass 5, tyckte jag det var otroligt jobbigt. Att behöva förklara min bakrund INNAN FRÅGORNA KOM....

Min kära Monika som jag skulle fika med blev förkyld till våran fika träff. 

Hoppas hon kryar på sig nu över helgen och vi tar nya tag denna vecka.