Direktlänk till inlägg 5 oktober 2014
Jag blev adopterad till Sverige 1979 nästan ett år efter jag föddes . San Gil, Santander i Colombia.
Har två bröder och två systrar. Jag är nummer fyra av oss fem syskon. Min lillasyster och jag har samma mamma och pappa.
Den 25 mars landade jag på Arlanda med Monika där mina föräldrar väntade på mig
Växte upp i Stockholm. Har alltid vetat att jag är adopterad. Där jag växte upp. Kan beskriva det som en idyliskt Villa område. Massor med barnfamiljer, och vi firade nyår, middsommar hade utflykter samt annat roligt tillsammans. Man var aldrig ensam... kännde mig aldrig ensam. Kände mig som alla andra.
När jag var 6 års rycktes min pappa från oss. Cancer. Ordet ger mig gåshud, rysningar... blir skör. Vill skrika slå på något. Skylla på någon. Mitt hjärta är än i dag krossat och kommer alltid vara det. Pappa du fattas mig.
Jag började skolan och mina pappa hade dött, jag var adopterad och ensambarn.
Det var tufft.
Jag har en del av min pappa Hans. Hans musiköra, hans korografiska öga. Han finns i mig. Så Som mina andra föräldrar oxå finns i mig. KLART. Jag är ju deras dotter.
Det var tufft att börja skolan och ha två stora saker att skriva om, då vi skulle skriva om oss och våran familj. När jag började första klass var jag den ända som jag kommer i håg i dag som var mörkare. Jag var inte som andra. Det va sånt jag orade mig för när jag var 6 år. Så för varge lärare upp till ca klass 5, tyckte jag det var otroligt jobbigt. Att behöva förklara min bakrund INNAN FRÅGORNA KOM....
- Känner du dig svensk ? - Känner du dig inte svensk? - Hur känner man sig svensk? Jag vet inte hur man känner när man känner sig svensk. Snälla berätta för mig!? - Men i din magkänsla? - I min magkänsla känner jag att jag inte kan svara ...
Är du intresserad av att se mer Colombiansk hantvärk. Får du gärna kontakta mig. ...